Att vara idrottsförälder är en känslomässig berg- och dalbana. Du känner den nervösa spänningen inför ett stort lopp och den stolta glädjen vid ett personligt rekord. Det är naturligt att tro att den svåraste stunden att hantera är efter en ”dålig” prestation — när ditt barn är besviket, frustrerat eller försöker hålla tårarna tillbaka. Vi förbereder oss för de ögonblicken, redo att ge tröst och uppmuntran.
Men vad händer om den mest utmanande situationen — den som kan orsaka störst skada på lång sikt — inte är det misslyckande du fruktar, utan den överväldigande framgång du firar? Felhanterad kan en otrolig prestation vara än en dålig.
Låt oss utforska hur du kan hantera både toppar och dalar för att hjälpa ditt barn bli en motståndskraftig och analytisk idrottare.
Den centrala och lite oväntade poängen är att en plötslig och överväldigande framgång kan vara mer skadlig än en besvikelse.
Tänk dig detta: Sally simmar 100 frisim och slår sitt personliga rekord med 2,7 sekunder. Hon är överlycklig. På kanten ser hon sin tränare, Rita Bobeeta, hoppa upp och ner av glädje:
”Sally, det där var fantastiskt! Jag kan inte fatta att du sänkte tiden med nästan tre sekunder! Ingen annan har gjort det!”
Föräldrarna är lika exalterade:
”Sally, det var otroligt! Du är fantastisk!”
Även om det är välmenat skapar denna enhetliga front av ett problem. Genom ord som ”fantastiskt”, ”otroligt” och ”magiskt” framställs framgången som något slumpmässigt och magiskt. Det kopplar bort idrottaren från som ledde till resultatet, och stärker en där talang ses som en gåva snarare än som resultatet av hårt arbete.
När framgång känns som något man inte kan kontrollera blir idrottaren rädd att misslyckas nästa gång — och prestationångesten ökar.
Sallys inre tankar visar pressen:
”Wow, det var helt sjukt! Rita och mamma och till och med pappa sa att det var otroligt, fantastiskt, magiskt! Jag vet knappt hur det gick till… men det var ju magiskt! Hur ska jag kunna göra om det här?”
Hon lämnas med förvirring och rädsla inför framtiden — eftersom hon inte vet hur hon lyckades.
Att hantera ett dåligt lopp är faktiskt enklare än att hantera ett fantastiskt. Som förälder har du två tydliga steg:
1️⃣ Ditt första ansvar är stöd, inte analys. Ställ enkla frågor som:
”Är du varm nog, älskling?” eller ”Vill du ha något att dricka?”Bry dig om personen innan du bryr dig om prestationen.
2️⃣ Om ditt barn säger:
”Jag var usel!”skratt bort det lätt:”Usel? Du luktar ju inte illa, även om kloret inte direkt luktar rosor. Vad menar du egentligen?”
Efter att de fått ur sig känslorna, ställ frågan:
”Vad sa coach Bobeeta?”
Den frågan gör två viktiga saker:
- Den som expert.
- Den från känsla till analys.
Du hjälper ditt barn att se prestationen som en datapunkt, inte som ett värdeomdöme.
”Det här var bara ett experiment som inte gick som du hoppades.”Det är — du förstärker det budskap tränaren vill förmedla.
Både vid stora framgångar och besvikelser handlar det om samma sak: ditt jobb är att . Du är väktaren av det analytiska tankesättet — även när andra vuxna (till och med tränaren själv) sveps med av känslor.
Kontrasten handlar inte om ”känslosamma föräldrar mot analytiska tränare” — utan om i ”succéloppet” jämfört med efter ”misslyckandet”.
Jämför:
”Det var fantastiskt!”mot”Från kanten såg det ut som att du bara tryckte till armtaget till midjan… var ska handen egentligen sluta?””Vid baddräktslinjen.”
Den senare dialogen bygger förståelse och ansvar. När du som förälder konsekvent frågar ”Vad sa tränaren?” hjälper du ditt barn att utveckla samma analytiska tänkande.
Effektivt idrottsföräldraskap handlar inte om hur högt du hejar — utan om hur du hjälper ditt barn att bygga till prestation.
Oavsett om ditt barn firar en personlig framgång eller hanterar en besvikelse är ditt uppdrag att guida dem bort från rena känsloreaktioner och mot .
Genom att förstärka tränarens processfokus ger du ditt barn verktygen att både .
Nästa gång ditt barn överraskar sig själv — hur kan du hjälpa dem analysera varför det hände, i stället för att bara fira attdet hände?